Heidi Peltoniemi

Förra sommaren besökte jag min vän, violinisten Maria Kubizek, i närheten av Wien under en paus i Helsingfors barockorkesters konserter i Centraleuropa. Jag tillbringade några heta sommardagar tillsammans med henne och hennes livliga gamla hund Chaia. Chaia höll ett vänligt men bestämt öga på oss och utmärkte sig särskilt som badvakt. Vi pratade om livet och musiken och njöt av sommaren vid en liten källa.

Vi kom också in på instrument och stråkar, och till min stora förvåning gav Maria mig en fantastisk gåva: en stråke från 1700-talet som hade tillhört hennes mor Elli Lewinsky-Kubizek (1933–1987).

Elli var cellist och gambist och en pionjär inom den tidiga musikrörelsen. Hon spelade bland annat i Concentus Musicus Wien.

Hon tillhörde en generation som återupptäckte den gamla, talande musiken och spelade på historiska instrument med sensträngar och lätta stråkar. I arkiv som går att hitta i internets djup nämns hon redan som gambist i Wienfilharmonikernas framförande av Matteuspassionen 1957. Senare medverkade hon bland annat i Concentus Musicus inspelning av Monteverdis Mariavesper från 1966 och i operan Orfeo 1968. Det måste ha varit fantastiskt att blåsa bort dammet från sådana storverk och väcka dem till liv igen!

Stråken var emellertid i dåligt skick, och det gick inte att veta hur den skulle fungera. Den kändes ovanligt lätt, och träet hade med tiden böjts till formen av ett S. När jag kom hem tog jag den till bågmakaren Lauri Tanner, som försiktigt rätade ut den och bytte taglet. Nästa sommar fortsätter restaureringen: då avlägsnas senare tillkommen fernissa och stråkens form undersöks ytterligare.

Jag ville prova något som skulle passa särskilt bra för Ellis stråke och som var nytt för mig.

Då stötte jag på Xaver Hammers kapriser.
Fursten Nikolaus I Esterházy (1714–1790) älskade musik – och framför allt baryton, ett instrument i gambafamiljen som han själv spelade. Han anställde skickliga cellister vid sitt hov, bland andra Joseph Weigl, Xaver Hammer och Anton Kraft. Deras uppgift var att spela både cello och barytonkammarmusik tillsammans med fursten. Hammer, som vid hovet också var känd under namnet Xavier Marteau, spelade i furst Esterházys orkester under Joseph Haydns ledning 1771–1778. Hans 2 Caprices & 5 Variations pour Violoncelle Seul publicerades omkring 1799.

Hammer var en högt uppskattad virtuos, vars spel väckte uppmärksamhet också utanför Esterházyhovet. Pressburger Zeitung skrev 1779: Särskilt uppmärksammades … furstens virtuos, herr Xaverius Hammer. Han framförde en konsert för cello, komponerad av honom själv, så imponerande att lyssnaren blev helt hänförd av musikens förtrollning och inte kunde avgöra om den fina kompositionen eller det utomordentligt lyckade framförandet förtjänade större erkännande och ära.

Jag provade också Hammers kapriser på min barockstråke och min klassiska stråke; båda är betydligt tyngre än Ellis stråke. Ellis stråke klingade enastående lätt i de höga tonerna. Den artikulerade dem tydligt, känsligt och vackert – och framför allt luftigt. Ändå kom de låga tonerna fram utan ansträngning.

Jag spelade också på stråken på min basgamba. När det gäller historiska stråkar är det inte alltid lätt att avgöra om de är avsedda för cello eller gamba. Även på gamban var klangen tydligt artikulerad, mjuk och vacker. Jag kan föreställa mig att stråken skulle passa särskilt väl till exempelvis Andreas Lidels – också han musiker hos Esterházy! – eller Carl Friedrich Abels galanta kompositioner.

Tanken på att jag med Ellis stråke kan fortsätta mitt musikaliska sökande och upptäcka ännu okända världar känns alldeles särskild.

Mot nya världar!

Last summer, during a break in the Helsinki Baroque Orchestra’s concerts in Central Europe, I visited my friend, violinist Maria Kubizek, near Vienna. I spent a few hot summer days with her and her spirited old dog, Chaia. Chaia kept a kindly but firm watch over us and excelled in particular as a swimming companion and lookout. We talked about life and music and savoured the summer by a little spring-fed pond.

We also talked about instruments and bows—and, to my surprise, Maria gave me an extraordinary gift: an eighteenth-century bow that had belonged to her mother, Elli Lewinsky-Kubizek (1933–1987).
Elli was a cellist, viol player and pioneer of the early music movement. She played, among other ensembles, with Concentus Musicus Wien.

She belonged to a generation that rediscovered the old, speaking music, using historical instruments, gut strings and light bows. In archival material buried in the depths of the internet, she is mentioned as early as 1957 as a viol player in the Vienna Philharmonic’s performance of the St Matthew Passion. Later, she played, among other projects, in Concentus Musicus’s 1966 recording of Monteverdi’s Vespers of the Blessed Virgin and in the 1968 Orfeo. It must have been wonderful to brush the dust off such great works and bring them back to life!

The bow was in poor condition, however, and there was no way to know what it would be like to play. It felt unusually light, and over time the wood had warped into the shape of an S. When I returned home, I took it to bow maker Lauri Tanner, who carefully straightened it and replaced the hair. The restoration will continue next summer: later-added varnish will be removed, and the bow’s shape will be examined further.

I wanted to try something that might suit Elli’s bow particularly well and would be new to me. That was when I came across Xaver Hammer’s caprices.

Prince Nikolaus I Esterházy (1714–1790) loved music, and above all the baryton, an instrument related to the viol that he played himself. He employed skilled cellists at his court, including Joseph Weigl, Xaver Hammer and Anton Kraft. Their duties included playing not only the cello but also baryton chamber music with the prince. Hammer, who was also known at court as Xavier Marteau, played in Prince Esterházy’s orchestra under Joseph Haydn from 1771 to 1778. His 2 Caprices & 5 Variations pour Violoncelle Seul was published around 1799.

Hammer was a highly esteemed virtuoso whose playing attracted attention beyond the Esterházy court. In 1779, the Pressburger Zeitung wrote: What particularly drew attention was … His Highness’s virtuoso, Mr Xaverius Hammer. He performed a cello concerto of his own composition so impressively that the listener, utterly captivated by the charm of the music, could not decide whether the fine composition or its exceptionally successful performance deserved greater recognition and honour.

I tried playing Hammer’s caprices on my baroque and classical bows; both are considerably heavier than Elli’s. Elli’s bow rang out with incomparable lightness in the high register. It articulated those notes clearly, sensitively and beautifully—and, above all, with airiness. Yet the low notes spoke without effort.

I also played my bass viol with the bow. With a historical bow, it is not always easy to tell whether it was intended for the cello or the viol. On the viol, too, the sound was clearly articulated, gentle and beautiful. I can imagine it being particularly at home in the galant compositions of Andreas Lidl—another musician at Esterházy’s court!—or Carl Friedrich Abel.

The thought that I can continue my musical explorations with Elli’s bow and discover worlds still unknown to me feels very special.

Towards new worlds!